Hej hej!
Ja det är nog bloggen som är på nytt född, inte jag. Tror inte att jag vet hur det skulle gå till faktiskt. Kan man bli på nytt född när man är vuxen? Ja, jag har insett att jag faktiskt är vuxen. Skittråkigt jag vet men det går liksom inte att stoppa. Aja jag tänkte att jag skulle försöka att börja blogga igen. Jag tror att det skulle vara bra för mig. Imte för att få en jättestor läsarkrets utan snarare för mig själv. För att få skriva av mig en hel del. Så mycket av mina egna tankar kommer att komma upp här. Tycker ni att det är kul att läsa, är ni välkomna att stanna kvar. Tycker ni att det är tråkigt, så sorry men nu gör jag det här för mig själv.

Det finns ganska mycket tankar i mitt huvud som snurrar och jag vet nog inte hur jag ska kunna förklara dem egentligen. Därför kan det kanske ibland kännas osammanhängande men ta det för vad det är.

Det första som snurrar är nog att jag skulle vilja byta bloggportal. Inget ont mot blogg.se, jag gillar dem men det är krångligt att fixa sin egen design. Jag är inte teknisk av mig (trots att jag lyckats ändra en hel del här) och jag skulle vilja att det var lättare att få en snygg design, kunna ändra stil i inlägget osv. Så det blir kanske ett litet projekt att leta upp den bästa. Jag vet att jag läste om en jämförelse mellan 2 bloggportaler (blogg.se var den ena) men jag kommer inte ihåg var jag hittade det. Jag får leta igen...

Som ni märker som är jag rätt vimsig och har ett minne som väldigt ofta skrämmer mig. Detta har kommit ganska nyligen och jag kan glömma saker som nyss hände eller varit planerade länge. Det bara försvinner... Det är skitjobbigt när jag tillexempel kör och jag helt plötsligt glömmer vart jag är på väg. Det händer oftast om vi ska göra ett extrastopp på vägen dit vi ska, så ni behöver inte vara oroliga för att jag ska köra vilse eller tappa kontrollen =)

Jag tror att detta hör samman med resten av min kropp. Som ni vet sedan tidigare så har jag ont i mina leder vilket nu även inkluderar musklerna. Det började på allvar för 3 år sedan när jag började få ont i handlederna när jag skulle lyfta något, ta mig upp från golvet och liknande. Tänkte inte så mycket på det men eftersom det inte ville gå över så gick jag till läkaren. Han tog en massa tester men hittade inget så han skickade mig vidare till ortopeden. Väl där (hade väntat på tiden i 6 mån) så konstaterar han att jag är lite överrörlig men att han inte kan göra så mycket. Han uttryckte sig som "du får vänta på att bli gammal och stel och hoppas på att det går över då"... Överläkaren på ortopeden... Det knäckte mig totalt. Alla säger till mig att det är skönt att det inte är något allvarligt fel, men det gör bara att jag känner mig ännu mera dum i huvudet. Är jag knäpp som har ont jämt? Inbillar jag mig och egentligen borde söka till psyk istället? Det var verkligen så jag resonerade om mig själv. Vågade inte beklaga mig, för jag "hittade" ju bara på. Även allt ältande har tärt på psyket. Jag är abolut inte samma glada, trevliga människa som jag varit. Jag har kort stubin och kan lacka ur på 5 röda, jag har blivit ännu mera asocial än tidigare och orkar ingenting. Det är ett under att jag tar mig till skolan varje vecka.

De senaste månaderna har allting bara blivit värre och jag vågar inte ringa min husläkare. Det är som en spärr inom mig som håller emot. Det går inte att ringa det där samtalet. Jag vet att det inte är meningen att man ska må så här vid 25 års ålder, jag vet det men fortfarande ekar orden om att jag är dum i huvudet. Att inte ens citodon kan ta bort smärtan borde ju väcka något i mig men inte. Det går bara inte att ringa. Det är för jobbigt för jag orkar inte ta mig igenom hela den här svängen igen och sedan sluta på andra sidan med ett friskintyg. Med ett "det är inget fel på dig". Helt ärligt skulle det vara så skönt med en diagnos. Jag skiter i vilken, bara jag får på papper att jag inte är dum i huvudet, att jag inte inbillar mig utan att det faktiskt är något som inte är som det ska...

Vi får se om jag ringer imorgon. Troligtvis inte för jag vet att det inte kommer att gå. Jag blir arg på mig själv och min sambo blir arg på mig för att jag inte bara gör det men det går inte. Jag är ledsen men det går bara inte...

Puss och godnatt


En bild från en tid när man var oförstörd fortfarande...