Hej på er!

Det blev hemfärd idag på morgonen istället. Igår fick det bli en mycket mysig Idol/filmkväll hemma hos Amanda med en massa tjejer från klassen (som jag har fått förklarat för mig att man inte får säga när man pluggar på universitet utan att det heter kursare. Men men jag är tönt hehe så jag säger som jag vill). Först tittade vi på Idol, åt kakor som Amanda och Malin hade bakat (mycket mycket goda) och sen blev det "Up" och popcorn. Alltså är det någon som har sett den filmen?? Jag kan inte säga att jag tycker att det är en barnfilm trots att den är animerad. Den har ett väldigt djupt budskap och är egentligen väldigt sorglig. Jag fick verkligen kämpa för att inte sitta där och gråta. Skulle jag ha sett den hemma hade jag storbölat mig igenom hela filmen... Den var iaf mycket söt och fin trots att den var rätt sorglig.

Iaf så blev det rätt sent igår. Jag var nog hemma (i Uppsala) strax innan midnatt och skulle sen upp tidigt. Nu kommer berättelsen om min hemska morgon. Ni får skratta åt mig eller med mig, det är upp till er men i efterhand så kan jag själv skratta åt mig...
 Jag vaknade inte fören vid 7, en timme efter att klockan hade börjat ringa första gången. Mitt tåg skulle gå 08.26 så jag fick lite smått panik. Upp och hoppa i kläderna. Packa väskorna på typ 2 sekunder och försöka fundera ut vad av det i garderoben som jag skulle behöva imorgon kväll. Fortfarande med lite panik, slängde jag ner datorn med tillbehör i dataväskan och ner med alla skolsaker fördelade i 2 av väskorna. Sprang runt i hela rummet för att kolla så jag fått med mig allting. Jag glömde totalt bort att äta frukost i alla hast så magen kurrade rätt högt efter en liten stund.

Iaf hängde jag på mig alla mina 3 väskor och klämde mig ut genom dörren. Väl nere vid porten stannar jag med en suck...Det ösregnade utanför. Fan fan fan är min första tanke. Sen kommer jag på att jag faktiskt hade kommit ihåg att stoppa ner paraplyet i väskan. Glad i hågen letar jag fram paraplyet, fäller upp det och ska börja gå mot tåget. Det första som händer är att paraplyet vänder sig ut och in. Dessutom hade en av pinnarna gått av så sidan hände så där fint. Aja bara att räta ut den igen och gå vidare. Hundra meter senare kommer det en liiten vindpust, och vad händer?? Hela paraplyet vänder sig igen. Så hela vägen fick jag håll ner det lite framtill så att ingen vind kunde leta sig in under för att vända det igen...
Regnet fortsatte att vräka ner och ju längre jag gick dessto värre blev det. Det började blåsa storm så regnet blåste in under paraplyet och blötte ner hela mig. Dessutom har mina skor valt att gå sönder i sulan så vatten sipprar in och blöter ner hela skorna...

Under tiden försökte jag även få med mig alla min väskor, en bag på ryggen, min stora handväska och dataväskan som väger typ 10 kilo minst. Väskorna var astunga och ville bara ramla ner från axlarna hela tiden så jag fick gå och dra upp dem samtidigt som jag försökte håll i paraplyet från att inte blåsa iväg. Tänk er synen framför er... Den lär ha varit rolig för dem jag passerade. Efter halva vägen gick två pinnar till sönder vilket resulterade i att nu hängde hela främre delen ner framför ansiktet så jag knappt såg vart jag var på väg men envis som en gris så vägrade jag att ta bussen. Eller dum som jag var, ni får avgöra själva. Jag slet vidare och blev blötare och blötare. Regn på hela kläderna och väskorna och svetten sprutande i pannan. Fy fan vad arg och irriterad jag var och jag svor som en borstspindel så det nästan var synd om dem som gick i vägen för mig... (sorry alla Uppsalabor som råkade ut för mig imorse)
Efter en dryg halvtimmes slit var jag så äntligen framme vid tågstationen. På väg in i stationshuset kastade jag paraplyet i soptunnan då det nu var mera trasigt än helt och stegade sen in fö att köpa en biljett.

Väl framme vid kassan med svetten rinnandes på hela mig och frustrationen pockande bakom ögonlocken, berättar jag så för kvinnan bakom disken exakt av jag vill ha för biljett och vart jag vill åka. Hon tittar då på mig som om jag vore ett UFO och frågar en gång till vad det var jag hade sagt. "Jah vill ha en sista minutenbiljett till Eskilstuna, via Sala med 08.26 tåget", upprepar jag igen långsamt och ännu mera irriterat. Än en gång tittar hon på mig som om jag hade sagt något på kinesiska och utbrister sen " Jaha, du vill åka tåg..."
"Öhh, ja", svarar jag som om nu hon vore dum i huvudet...(Varför hade jag annars varit där tänkte jag spydigt för mig själv...
"Men då ska du inte beställa hos mig, jag har bara bussbiljetter", svarar hon käckt.
%#&%¤?&%¤#, tänker jag, hade hon inte kunnat sagt det på en gång.
Så jag drar på mig alla mina väskor igen och letar upp sj-butiken som ligger precis vägg i vägg (inte konstigt att man tar fel). VÄl där går jag så fram till nästa kassa och drar samma story en gång till.
"Jaha", säger hon, "då ska vi se, vart ville du åka??"
Vad fan, lyssnade hon inte första gången jag sa det eller?? SKitirriterad, drar jag så storyn än en gång, riktigt l å n g s a m t  att jag vill till Eskilstuna v i a  Sala 08.26-tåget...
"Jaha, då tar vi nog 08.26-tåget som kommer här närmast och så bokar jag in en sista minuten-biljett så blir det lite billigare...", säger tanten då och då höll mitt tålamod verkligen på att ta slut. Vad fan kan hon inte lyssna på vad jag säger så slipper jag upprepa skiten hela tiden... Jag fick verkligen svälja alla mina dumma kommentarer för att inte göra tanten arg för nu var jag väldigt väldigt nära att skrika på henne.

Jag får iaf min biljett (som var 30 kr dyrare än om jag hade köpt den på nätet, hur kan det få vara så egentligen??) och går mot perrongen. Jag fick stå och vänta en stund eftersom det skulle avgå 2 tåg innan mitt tåg skulle komma. Lagom tills mitt tåg kommer in till stationen så väljer solen att titta fram... Så himla typiskt.

På tåget så hade jag en plats bokad men när jag kom fram till den så satt det en tjej och arbetade med sin dator på ytterplatsen och jag ville verkligen inte klämma mig in med alla mina våta och stora väskor bredvid henne så jag letade upp en annan plats där båda platserna var lediga så jag kunde få plats med alla väskorna ordentligt. Lagom tills jag hunnit få ner alla väskor från axlarna, fått av mig min blöta jacka och klämt mig in och satt mig vid fönstret kommer gubben fram som har stått och tittat på mig under hela tiden och säger surt "Det där är min plats". Omen vad fan hade han inte kunnat sagt det innan jag fick av mig alla sakerna. J***a gubbj***l tänkte jag och fick dra med mig alla saker igen för att leta upp en ny plats att klämma mig ner på.

Efter att ha letat igenom halva vagnen så hittar jag till slut en plats att hoppas till Gud att ingen ska köra bort mig från den också för då hade jag nog brytit ihop och börjat tjura. Så trött var jag...
Under den halvtimmen jag satt på detta tåg hann de ha 2 biljettkontroller dessutom. Den första var en vanlig där de tittade igenom de nya resandes biljetter. Efter en liten stund kommer yterligare en och ska titta på ALLAS biljetter + legitimation (min låg längst ner i ena väskan och man blir inte mindre stressad när kontrollanten står och trummar med pennan på biljetten madans han väntar...).

Sen fick jag äntligen lite lugn och ro, om man bortser från alla ungar som satt och skrek omkring mig. Tur att man kan sålla bort sånna ljud efter många års träning =)
Solen sken ny starkt och skönt och jag hade hellre varit ut i den för att värmas upp lite.
Bytet till nästa tåg gick smärtfritt, förutom att jag inte höll på att hitta tåget. De hade ju inte skrivit ut Eskilstuna någonstans, utan Västerås, Linköping. Hur ska jag då fatta att det tåget går även till Eskilstuna.
Aja på nästa tåg och pusta ut en timme. Lagom tills jag ska gå av tåget i Eskilstuna och bara gå den lilla biten hem så börjar det regna igen. Först bara lite lätt, men snabbt blev det värre och värre och tillslut öste det ner igen. Så det var bara att släpa sig hem i ösregnet igen, nu med ännu mindre energi och tålamod kvar. Tur att det inte var så långt.

Väl hemma fick jag krypa ur alla blöta kläder, hoppa i varma, mysiga mjukiskläder och bädda ner mig i soffan med dubbla filtar så värmen sakta kunde komma tillbaka. Med värmen steg även mitt humör och jag började känna mig glad igen. Efter en mycket mumsig kebabpizza och en middagslur var jag mig själv igen och nu kan jag njuta av att vara hemma och träffa min stackars sjuka sambo.

Imorron bär det av till Uppsala igen för lite skola och sen blir det RECCEGASQUE!!!! Det ska bli så sjukt kul!!!
Mer om det sen. Nu måste jag gå och handla lite bröd som jag kan ta med mig till imorron eftersom vi inte hinner äta lunch mellan föreläsningarna.

Ha en bra kväll.

Puss