Jag glömde berätta att jag var förbi apoteket, eller Kronans droghandel som den numera heter och köpte 2 nya handledsskydd som jag har tänkt att ha i stallet. Det kommer ju aldrig att funka att tvätta dem imellan stallet och vardagen så 2 st ska jag ha liggandes i ridstövlarna så att jag alltid har dem med mig...( jag hoppas bara att jag inte använder dem för mycket så musklerna förtvinar eller nåt)

Imorgon är det bara en vecka kvar tills jag ska till doktorn och nu längtar jag faktiskt. Det kanske låter stört men jag vill ju verkligen ha hjälp nu. Jag har lovat mig själv att stå på mig riktigt ordentligt och kräva att de ska ta alla tester de kan för att hitta ett svar. För något fel är det ju. Dessutom har jag blivit fruktansvärt orkeslös och konstant trött (mycket värre än vanligt) och jag "hoppas" att det hör ihop med värken... Det skulle inte förvåna mig för det tär något fruktansvärt på både psyket och kroppen av att ha så här ont. Jag måste varje dag, hela tiden intala mig själv att de kommer att hitta felet på mig och de kommer att kunna ge mig medicin som tar bort min smärta och trötthet. Annars lovar jag att jag skulle bli knäpp. Att man dessutom har underbara människor i min närhet som stöttar mig och uppmuntrar mig hela tiden gör saken ännu bättre.

Det kanske blir tråkigt för er att jag sitter och beklagar mig men så här är min vardag just nu och har varit så ett bra tag. Det är egentligen inte fören den senaste månaden som jag har erkänt för mig själv att det inte är normalt att må så här när man är 23 år och att de faktiskt inte kommer att gå över av sig själv...